mimmirodbetan

Dodgeball i klassrummet

Sedan min klass fick se filmen Dodgeball på en engelskalektion i sexan hade vi spenderat många lektioner med att hitta på nya regler och försöka övertala vår lärare att lägga till leken, som vi tog på dödligt allvar, på gympaschemat.

-Nu är det så att jag ska på möte, så ni får klara er själva ett tag.Tror ni att ni fixar det? frågade svenskläraren.

Vi skulle egentligen ha elevråd, men vi skulle göra klart en svenskauppgift.

-Jaa, svarade alla i kör, även om vi visste att det var omöjligt.

Läraren verkade också förstå det, med tanke på hennes misstänksamma ansiktsuttryck. Trots det susade hon iväg mot personalrummet och vi var ensamma. Bara någon sekund efter att man hade hört dörren stängas bakom henne, utbrast en kille i klassen:

-Tre... Två... Ett... DODGEBALL! Och det var igång. Böcker flög och sidor revs ut. När böckerna tog slut började stolar kastas. Jag och Mimmi satt och tittade på utan att våga göra något. Johanna och Mira satt och filmade hejvilt med mobilerna och skrattade hysteriskt medan killarna i klassen kastade sönder mer och mer skolmaterial. Pennor, böcker, stolar och till sist bänkar. En elev blev också kastad. Men det var hans egna idé.

I takt med att luften i klassrummet blev allt varmare och kvavare, avtog leken. Två av eleverna hade kvar sin energi, men bytte från Dodgeball till något som mer liknade wrestling. Samtidigt som de skulle jaga varandra ut ur klassrummet öppnade svenskläraren dörren. Hennes ögon blev svarta och jag kunde svära på att jag såg den lilla rynkan i pannan, som brukar komma fram när man känner vrede, fyllas med blod. Bänkar låg i högar, stolsben hade brutits av från sitsen och trasiga böcker var spridda överallt i klassrummet. Med tanke på allt detta kunde jag förstå hur hon kände. Alla stod som fastfrusna och väntade på utskällningen som kom som en tsunami över oss.

Efter detta, fick vi endast hålla på med Dodgeball på gympan.